Ni behöver inte tro mig när jag säger det men det är faktiskt så att Johan bara har en hund medan jag har två. Att Zelda är min hund och att Mira är Johans råder det ju inga tveksamheter kring. Det är ju faktiskt så att vi hade varsin hund när vi träffades. Det är tom så att vi har våra hundar att tacka för att vi fann varandra.
Men nu är det ju faktiskt så att Delah är min trots att det var för Johans skull vi skaffade henne. När det ska gosas är det mig hon kommer och kryper ner hos och har hon en av sina kinkiga dagar så är alltid den mat jag ger henne som är den godaste.
Igår kom jag på Johan med att försöka sno henne ifrån mig.
Och Ja mamma, jag vet vad du tycker om att ha hundar i sängen (med Zelda som undantag). Men här hemma uppskattar vi även stora mystroll.
Här hemma är det fullt upp, därav den bristande bloggningen. Skolan och jakten upptar den mesta av vår tid och inte blir det lugnare framöver. På fredag blir det klassfest här hemma så det blir intressant att se hur alla ska sova i vårt lilla hus. Nästa helg är det dessutom KM då både jag och Johan ska hjälpa till. Det ser inte sämre ut än att Johan ska gå sitt elevprov någon av dagarna. Det är lite läskigt att tänka på att han ska bli jaktprovsdomare. När blev vi så vuxna?
Delahs tur att springa i skogen idag. Gick tom på förmiddagen och inga nya spår syntes i den nattgamla frosten.
På eftermiddagen hann jag bara släppa henne och gå ett par hundra meter innan hon började skälla. Så klart hade jag med stort besvär just tagit mig över en bäck som jag då även var tvungen ta mig tillbaka över. Fast ståndskall vid en myrkant och jag tog mig in på 80 meter innan jag stannade för att vänta tills älgarna visade sig. Tyvärr var det inte alls på något sätt sikt på sidan om myren, utan mer en vägg av sly och små granar där älgarna hade parkerat. En orolig vind var möjligtvis anledningen till att älgarna inte visade sig på myren utan gick en bit åt andra hållet in i tjockskogen.
Så där höll det på en timme ungefär. Ett elände att smyga när de står i tätt sly, så jag provade att smyga runt och krypa och åla och allt annat man kan testa. Men till slut fick det vind av en passare som hade satt sig 400 meter rakt i vind för älgarna.Sken in på grannmarken och där skällde Delah tills det var helt svart ute. Det blev eld och korvgrillning medan Delah skällde för fullt. En trevlig kväll även om jag hellre hade haft en av de där kalvarna med mig hem.
Delah hade en lång gårdag då hon sprang över 3 mil bakom en älgko som buktade som en hare. Så tänkte att hon skulle få vila hela lördagen och Mira skulle få ett "dubbelskift".
Jag släppte Mira omkring 7-tiden. Likt en blixt dundrade hon iväg och det dröjde ungefär 10 minuter innan första skallet hördes en knapp kilometer bort. Innan brunst är ju ofta älgarna ganska oroliga, så det gick sakta sakta bortåt för att som vanligt stanna i ett bergfast ståndskall när de kommit in en bit på grannmarken. En tjur smet ut från ståndskallet och passerade pappa på 270 meter (uppmätt med gps). Det innebar att det troligtvis var en ko eller ko med kalvar som Mira skällde. Efter att älgarna inte rört sig på 4 timmar så provade vi stöta det, men resultatet blev bara att de gick över lillpiteälven och Mira bröt.
På eftermiddagen tänkte jag försöka hitta den där tjuren som smitit iväg. Men efter ca en timme så ringde en annan jägare i laget och sa att han hade skjutit på en kalv som inte föll på skottplatsen. Det var ko med två kalvar och då tänkte jag att det var klokast att använda Mira till eftersöket eftersom hon är den hund i laget med mest erfarenhet. Och dessutom är ju risken större att en unghund eller en oerfaren hund springer efter de friska älgarna.
Efter en timmes väntan och vid första koll så såg man bara en massa blod på skottplatsen, men efter någon meter började det även ligga benbitar. Blodet minskade och efter ca 150 meter såg vi bara massa spår i mossan. Efter spårande släppte jag Mira och hon drog iväg i spåret. Efter att ha följt spåret ungefär 1-1,5 km så blev det ståndskall. Men Mira slutade däremot att skälla efter några minuter men stod kvar på samma ställe enligt pejlen. Då visste jag att älgen var död eftersom mira inte skäller ett enda skall åt dött vilt. Kalven hade förblött av det låga skottet och en lättad skytt tackade Mira för ett bra spårarbete.
Vi fick finbesök igår av Ulf. Det var väldigt länge sedan sist och det märktes inte minst på Zelda som blev väldans glad. Ett tag där trodde jag nästan att hon skulle försöka äta upp honom. Johan var som vanligt sen såhär i jakttider men film hann det i alla fall bli tillslut. Johan varnade då för att han med all sannolikhet skulle somna till filmen. Men att han skulle somna på det här sättet hade nog ingen av oss förutsett.
Mira blev väldigt avis när husse tagit hennes plats.
Efter ett tag satte sig Mira upp och bara blängde på Johan. Sedan var det som om hon insåg att han inte skulle flytta på sig så då la hon sig bara närmare.
Men sen blev det bara mys
Det kan ju tilläggas att när Johan vaknade för att sedan gå och lägga sig var Mira snabb som blixten och tog tillbaka sin rättmätiga plats.
Det här inlägget skulle handla om något helt annat, om vilken skillnad det är att göra något för andra respektive göra något för sig själv. Jag kunde dock inte riktigt sätta fingret på vad det egentligen var jag ville ha sagt och komma fram till. Därför får detta inlägg istället handla om bajs.
Ja du läste rätt. Jag säger då det brorsan, du och dina bajsblöjor har inget att komma med. En bebis bajsar mycket men det hamnar i en blöja som snabbt hamnar i sophinken. Bebisbajs är lätthanterligt. En hund som bajsar är en HELT annan sak och vi har 3st. Jag har gjort veckans gärning, nämligen städat hundgården. Föreställ er följande:
Jag går ut, med förhoppningen om att det hela ska sluta väl. Tror ni att det gör det? Jag sitter där på huk, krattar lite, plockar lite när jag av någon oförklarig anledning tappar balasen lite. Av flyger tofflan och i ett desperat försök till att återfinna balansen sätter jag ner foten. Jag har fortfarande inte bestämt mig för om det var en bra sak att jag var barfota för att jag slapp tvätta en bajssocke men tro mig, känslan var sensationell och inte på ett bra sätt. Behöver jag tillägga att det har regnat?
Men fint blev det tillslut. Johan får dock städa bort alla löv och kottar för i hundgården sätter jag inte min fot igen...
Jag har aldrig tagit så mycket kort i hela mitt liv som jag har gjort den här sommaren. Det finns därför en hel del bilder som ni ännu inte har sett .
På det här kortet är valparna inte ens 1 dygn gamla. För att vara riktigt sanningsenlig så är nog Atlas (född sist) bara någon timma gammal.
Det är underbart att ha valpar och något jag inte ångrar en enda sekund. Den glädje, energi och de oförglömliga minnen som det gett uppväger hur ont i hjärtat det faktiskt gör att behöva säga "hejdå".
Johan sitter och pillar på sin nya mobil som mer eller mindre har gått sönder. Han har därmed inte tid att skriva om skogen. Därför pratar han och jag författar. Johan hälsar att:
Det har regnat JÄTTEMYCKET idag men trots regn så har Delah sökt superbra. Sen vill han tydligen inte berätta något mer än att det inte blev någon älg.
Jag tror att han hade lite förhoppningar om att det skulle bli en liten (öhmm.. STOR) älg idag. Det är nämligen så att Johan har en liten träask som han gjorde på träslöjden någon gång i sin ungdoms dag. I denna lilla ask så sparar han alla tomhylsor från älgar som han har skjutit. På hylsorna står det dessutom sort och datum. Denna ask kommer fram någon gång med jämna mellanrum för att kollas igenom, studeras och minnas det som varit. För dryga veckan sedan var den framme igen och då radades hylsorna upp efter datum. Det visade sig då att dagens datum inte hade mindre än 3 tomhylsor. Johan hade nog hoppats på en fjärde medan jag hävdar att det är bättre att fylla ut de datum som ännu inte har någon hylsa.
Update: Johan har starka åsikter om mitt sätt att skriva och hälsar, för att undvika missförstånd, att det naturligtvis bara finns 1 hylsa/älg. Det är tydligen mycket viktigt att ni får veta det...
Ja då tog vi oss äntligen i kragen och åkte ut till Sjulsmark där Aska bor med sin familj. Det blev ett kärt återseende med mycket spring och lek. Av vad vi hört och nu sett verkar hon vara den av valparna med mest energi. Det kan ju faktiskt också bero lite på att hon bor med en 2 månader äldre labradortik vid namn HiFi. Det var roligt att se vilken glädje som de faktiskt har av varandra. Lite svårt var det faktiskt att få bra kort på det lilla trollet så ni får nöja er med det som bjuds.
Det blir inte så ofta jag skriver nu.Precis som Elsa sa så är det egentligen bara när det händer nå som jag vill skriva. Helt enkelt för att det är ju bara då det är roligt att skriva och berätta om det. Egentligen har det väl inte hänt så supermkt nu heller, men kan ju "dra" en liten redovisning av andra halvan från veckan som gick.
Fredag var egentligen inte särskilt intressant. Det regnade som tusan på morgon så då jagade vi inget. På eftermiddagen så släppte jag Mira. Hon behövde 30 sekunder på sig för att hitta älg.
Det började fint med ståndskall i ca 5 minuter innan det började gå sin väg. Älgarna hade ju hört bilen så ett ståndskall var inte mkt att räkna med. Efter raskt gångstånd blandat med sken in på grannmarken så var hon på väg tillbaka. Jag trodde ju så klart att hon var på väg till mig men 500 meter innan så skällde hon några ord och jag förstod att hon fortfarande hade älgarna framför sig. Det slutade så att kon och kalven gick över vägen 250 meter framför mig och Mira blev borta nån timme till utan att få något längre stopp på älgarna.
Lördag:
Delah hade vilat ett par dagar och var redo. Något trång i söket till en början men sen bättre. Jag hade siktat in mig på att gå mot en saltsten som det ofta är älg vid, och precis där kom upptaget samtidigt som himlen öppnade sig och regnet började vräka ner.
Tätt och fint skall i knappa 5 minuter innan älgen börjar röra sig bortåt. Jag hörde hur älgar lockade innan det började röra på sig och misstanken gick såklart till ko och kalv. Efter en "runda" av snabbt gångstånd i 10 minuter var kon (som jag då hade sett) tillbaka på upptagsplatsen och lockandet slutade höras. Jag smög med det sakta gångståndet och tänkte att jag skulle hinna före älgarna till vägen som de hade riktning mot. Men tyvärr gjorde jag misstaget att passera dem lite för tidigt då de plötsligt fick för sig att gå snett bakåt från mig. På 50 meter fick jag se kon och en välvuxen kalv utan att få skottläge. När de passerade mina spår så blev det raskt gångstånd tills de passerade rokån. Äventyret med de älgarna tog slut vid ån, men Delah kände nog till nån mer älg i krokarna för hon drog direkt å tog upp en ny älg. Denna gick över till grannlaget som inte kunde avgöra om det var en stor kalv eller en liten kviga. Så trots mkt närkontakt med älg så blev det inget skottläge.
Söndag: Mira hittade en "springare", som vi kallar dem. Det är älg som springer fort och långt så fort en hund kommer nära. Delah verkade trött i huvudet och hittade inget. Två dagars vila väntar för hundar och husse.
Det är verkligen en skitdag idag. Jag brukar normalt älska hösten men inte när det är kallt och ruggigt, det regnar och kylan kryper ända in i märgen på en.
Däremot behövs det ibland sånna här dagar för att det ska bli något vettigt gjort. Om jag ska vara helt ärlig så har huset nog fortfarande inte riktigt hämtat sig efter valparna. Det blev helt enkelt för många saker som avlöste varandra. Dagen efter att vi hade kommit hem från mamma och pappa när vi lämnade över Ajax så började ju skolan igen med allt vad det innebär. Så idag blir det städning varvat med plugg till dess att Johan behagar komma hem från skogen. I det här vädret lär han nog inte bli allt för sen (innan 20.00 i alla fall).
Jag snubblade över en väldigt rolig påminnelse här om dagen.
Det här ska föreställa vår kamerasladd som Ajax gick lös på innan han åkte. Vi uppskattar att han tuggade på "fel" kabel och skonade usb-kontakten. Nu kan man däremot inte koppla in kameran till Tvn men det var ingen större förlust.
Idag är det Delah som fått följa med till skogen. Hon har fått vila ett par dagar vilket nog var behövligt. Det är nästan läskigt vilken form hon är i. Hennes lårmuskler är verkligen enorma.
Men nu var det inte det jag skulle berätta. Igår när jag gick igenom Mira (jag brukar göra det på kvällarna) så upptäckte jag något på Miras vänstra lår. Det visade sig att hon stampat in en pinne rakt framifrån vid lårbenet. Tur var väl det för om hon fått det från sidan rakt in i muskeln hade det nog blivit ett betydligt djupare sår. Nu syns det faktiskt inte speciellt mkt. Vi rengjorde i alla fall och hoppas på att vi inte ska behöva lägga om det, utan att det får läka ifred.
Jag och Johan har lite olika åsikt om det här med bloggande. Jag tycker att han ska skriva om allt som händer i skogen för det kan ju vara kul att veta och läsa om. Han är av en annan åsikt och tycker att han bara behöver skriva när något intressant händer, typ en död älg eller liknande. Nu har jag väntat sedan i tisdags på att han ska skriva men nu skiter jag i det och tar över rodret igen, annars lär det aldrig finnas något nytt att läsa.
I tisdags jagade Delah älg, och SOM hon jagade älg. Dagen började med att Delah (som normalt är energi "hundifierad") inte alls ville följa med till skogen. Det gick så långt att Johan tog på henne kopplet där hon låg i bädden och började dra lite menande, Hunden väljer då att hoppa upp i sängen till mig och kura ihop sig lite menande. Efter många om och men följde hon i alla fall med (tjurig hund, tjurigare husse...) Jag vet inga detaljer om vad som hände i skogen annat än att hon sprang omkring 4 mil och när dagen var över så tog Johan upp henne i famnen där han satt i bilen. Det blev "sprattel sprattel" men när Johan strök henne på magen en eller två gången så blev det "stön, suck" och där somnade Delah i husses famn. Det har aldrig någonsin skett på det sättet.
Det tog sin tid men nu står de upp! När man dessutom ser storleken på dem så inser man varför det har tagit sån tid. Det är nästan så att det är ett par öron med hund istället för tvärtom.
Men stora öron eller ej så är hon någon alldeles extra. Dessutom är hon ju alldeles bedårande söt!
Kanske är det så att vindarna har vänt. Från oturen som vi haft tidigare i veckan gick idag det mesta vägen. Jag fick välja ett område som jag verkligen älskar att gå i. Även om det är ganska så besvärligt att gå där p.g.a allt enris som finns på delar av området så brukar man oftast få upptag där. Idag dröjde det ungefär en timme efter släpp innan jag förstod att något var på gång. Delah var något snävare i söket än normalt men helt plötsligt var hon borta. Det största fel jag tror många gör i skogen är att de går för fort så hunden inte hinner söka av terrängen innan man själv stöter älgen. därför sätter jag mig alltid och väntar då hunden försvinner,så att hon får tid att hitta älgen utan att jag stöter den. När Delah var på 600-700 meter och stillastående utan att jag hörde henne så blev jag lite misstänksam. Och precis när jag skulle kolla med pejlen om hon skällde så ringde Ronny och sa att "det var musik i skogen". Förmodligen stod hon i någon sänka eftersom jag inte hörde henne men det behövdes inte gå många meter innan musiken spelade i mina öron. Älgen hade börjat vandra lite jag gick längst med ståndskallet för att om möjligt kunna genskjuta om älgen ville gå över Rokån. Men tack och lov stannade det och jag kunde smyga utan stress. När jag var ca 60 meter från hund och älg såg jag björkarna vifta vilt i skogen. Som så ofta var älgen rasande på hunden och jagade den hit och dit så buskar och löv flög omkring. Det brukar räcka att sitta still och vänta på att älgen självt ska bjuda på ett öppet läge när den rusar efter hunden. En annan fördel när man skjuter då hunden blivit jagad är att hunden oftast är en bit från älgen och därmed riskerar man inte att träffa hunden med skottet. Det är extremt viktigt att veta vart hunden är när skottet går så man inte riskerar att träffa den även om kulan ändrar riktining mot någon kvist eller ett revben. Idag gick det vägen och efter en kort rusning då Kulan slog genom lungorna så bet kvigan i gräset och Delah fick sin belöning.
På eftermiddagen var det Miras tur att röra på sig och då vi bara var två hundar från laget som skulle gå så valde jag "Snöberget". ett området som ofta har älg men där markgränsen är nära och risken är stor att älgarna går över markgränsen. Idag drog Mira direkt in på grannmarken och efter en halvtimme hördes ett hetsigt upptag några km bort. Sken direkt så det var bara vänta. Efter att skenälgen gått över Lillpiteälven så vände Mira hemåt.
Men Mira anser sig inte behöva hälsa på husse innan hon letar nya älgar och på berget så blev det nytt upptag. Fast ståndskall från första sekund och timmen höll på bli sen. Jag smög dit efter en halvtimme och tänkte att om det var en stor tjur så skulle jag försöka skjuta, annars fick det va. Naturligtvis var det ko med kalv och jag satt och tittade på dem ganska länge innan jag försökte locka in Mira. Tyvärr tillhör hon den ovilliga/oupplärda sortens hundar när det gäller att komma då husse visslar när hon skäller älg så jag provade stöta för att få älgarna på flykt och då få tillbaka "Miris". Detta resulterade i att de tittade på mig, gick sakta in på grannmarken och stod där utan att röra en klöv. Jag gick ner till bilen och väntade där tills jag förstod att Mira skulle skälla långt inpå mörkrets inbrott. Så jag åkte till Ronny i stugvärmen och tackade för GPS-pejl som säger till när hunden lämnar ståndskallet och jag skulle lätt hinna tillbaka till området innan hon tagit sig till platsen där vi skiljdes tidigare. Mira lämnade älgarna 23.00 och en mkt trött husse var glad att ha tillbaka sitt hjärtegryn :) Slutet gott även om älgen fick överleva i afton.
Nu när jakten har börjat syns inte Johan till speciellt ofta. Men när han väl gör det får man lov att göra det bästa av situationen. Det var vad jag gjorde igår, tog vara på tiden alltså i form av att bjuda på trerätters i sann höstanda. Det var väldigt uppskattat av en rätt så trött Johan (även om det inte jagades igår så skulle det packas och fixas en hel massa)
"Bruschetta" med smörstekta kantareller och champinjoner på en bädd av ruccola och ärtskott.
Älgkalvsfilé med parmesanpotatisgratäng och pepparbearnaisesås, till det en blandsallad med balsamicovinäger.
Delah har i veckan utvecklat sitt sök otroligt bra och turerna ligger på ungefär 15 minuter och då är hon ungefär 500 meter bort.. Hon är klockren på komma tillbaka till mig så tiden i skogen verkar ha gjort nytta. Dessutom hittar hon älg bra även om det kan ta lite tid ibland när spåren är äldre eller svåra att hitta utgången på. Torsdag hittade hon däremot ingen älg på sina turer. Troligtvis var där inte heller nån älg, men det är klart att en ung hund med liten erfarenhet kan missa något djur. Speciellt i den kuperade terräng som är där jag har jagat i veckan. Det har varit ordentligt varmt i veckan så därför väntade jag till 16-tiden innan jag släppte Mira. Hon började med en 25 minuters söksväng innan hon visade upp sig för oss (pappa följde och gick som hundförare nu). därefter var hon borta och pejlen visade att hon var perfekt riktining ca 1,5 km från oss. Då kom också upptaget. Lugnt och fint men ändå en förflyttning på ett par hundra meter innan det stod fast. Exakt som i måndags med Delah så stod det precis vid älven och ett tag tänkte jag att älgen stod mitt i älven och mira på land och skällde. Men efter en rätt så snabb förflyttning till jag var ett par hundra meter från hund och älg så hörde jag att Mira skällde ca 50 meter från älven. Pappa hade tagit sig ett pass då jag började smyga för att möjligtvis kunna stå i förhåll om det skulle gå loss. Då jag var 50 meter från älg och hund, och jag precis som i måndags just sett älgen i ett utfall utan att se vilken sorts älg det var så kom det en bil med släp på vägen som går precis brevid älven, fast på andra sidan. Älgen blev orolig och började gå i gångstånd ca 600 meter innan den gjorde sig fri från Mira genom att som så ofta simma över älven.
Det var slutet på första dagarnas jakt i skogarna runt stugan. imorgon börjar vi i Roknäs. Och förhoppningsvis vänder oturen som vi haft i veckan. Ska försöka få lite bilder från skog och mark också nån dag då det finns nåt trevligt att fota. Ha en trevlig helg alla läsare och håll tummarna för god jaktlycka. /Johan
premiärdagen: efter koll av vind och utsättning av passare så släppte jag Delah vid det vi kallar för "förstparkeringen". då marken är lång och smal och vindarna ofta gynsamma för att starta där så fanns det inte mkt att fundera på. efter ett par 5 minuters söksvängar så blev hon borta lite längre och upptaget lät inte vänta på sig. tyvärr stod älgen nära den väg som passarna kört längst så det blev sken direkt. efter ca 2 km snabbt sken så hördes åter Delahs skall. tyvärr inne på grannmarken och dessutom ville älgen fortfarande inte stå bra. så efter en halvtimme av rusningar och gångstånd så släppte hon och kom tillbaka till mig. efter nytt släpp i samma område så dröjde ca en timme innan Delahs skall hördes på nytt. efter en kort rusning på ca 150 meter så stod det fast. dessvärre hade älgen parkerat just vid kanten på älven (som är markgräns) och älgarna har lärt sig att om man simmar över älven blir man av med de flesta hundar. då jag misstänkte att älgen skulle simma iväg så gjorde jag en lite snabb ansmygning och tog mig in på 50 meter utan att se något förutom sly och ris. Som så ofta är hunden det första man ser när man är inne på ett ståndskall och Delah dansade lätt undan när älgen gjorde utfall och det var då jag fick skymta den första gången. inget skottläge, men jag tänkte att älgen själv skulle få göra misstaget att bjuda på en skottchans då den jagade Delah runt i slyet. tyvärr lugnade den ner sig och började istället gå rakt bort från mig. sakta blev skallet tystare och tystare och efter att pappa fått en glimt av hunden och "en skaplig tjur" från sitt pass så valde den till slut att simma över älven och därmed bli av med Delah som bröt och kom tillbaka till mig.
Det känns lite konstigt att det bara är 3 veckor sedan de första valparna åkte, än konstigare känns det när jag kommer på att det bara är 1 vecka sedan Ajax åkte och att jag bara gått skola sedan i måndags. Det är ett tecken på att ens perspektiv på saker och ting rubbas en aning när livet återgår till det normala.
De här fina korten på Ajax damp ner i min inkorg igår. Vi är oerhört tacksamma för alla bilder som vi har fått och vi är otroligt imponerade av att vi har fått så pass många.
Här hemma är det inte bara vi som fredagsmyser utan även vovvarna. Igår blev det i formen av varsitt grisöra. Mira som vanligtvis har det som sin absoluta favorit var konstigt nog aningen skeptisk. Jag vet inte om det berodde på storleken (jag hade fått tag på riktigt stora) eller vad det kan ha varit. Tillslut tog son sig iaf an det och snabbt försvann det så Så äckligt kan hon då inte tyckt att det var.
Delah tuggar grisöra i sackosäcken.
Zelda matchar så bra att man knappt ser vad som är grisöra och vad som är hennes päls.
Det blir allt tydligare vem Ajax brås på när det kommer till utseende. Atlas är inte så olik han heller.
Hans ringde imorse när jag var på väg till skolan. Han kommer föreslå en etta. Däremot så går den ju inte igenom riktigt än. Kollegiet ska granska provet och det är i slutet av oktober. Det går ju aldrig vara helt säker på att det fortsätter vara en etta men så vanligt är det inte att de ändrar förslaget. Nu åker Johan strax iväg på jaktmöte. Han får därmed återkomma med själva historien, om hur det gick i tisdags, senare. Men nu vet ni iaf hur det ligger till.
Jag hade egentligen tänkt lägga upp en film hur det ser ut när Johan och Zelda busar med täcket. Det är bland det roligaste Zelda vet men efter att ha tittat igenom filmen inser jag att det kanske inte riktigt upplevs som det. Vi vet ju att hon har jätteroligt och att hon lever om (låter arg) när hon busar, vare sig det är med oss eller med de andra hundarna. Därför bjuder jag istället på en glad Zelda som verkligen upplevs som en glad Zelda.
Vi som skriver i den här bloggen heter Johan och Elsa. Just nu lever vi i efterdyningarna av vår första valpkull med jämthunden Juhlinbäckens Asta. Denna blogg handlar om glädjen och utmaningen med att leva med tre hundar.
