Alla gör vi ju olika saker på fredagar och alla har vi olika versioner av fenomenet "fredagsmys". Hemma hos familjen Hallgren har barnen tagit "saken i egna händer". Husse hävdar att "maken till hund finns inte" och jag är beredd att hålla med honom.
Det är fortfarande kaos här hemma och jag börjar tvivla på om det någonsin kommer att sluta. Fenomenet "piggyback ride" har blivit standard här hemma och jag kan inte nog uttrycka hur otroligt less vi är. Det har faktiskt gått så långt att de stora hundarna mest är ute i hundgården och om nätterna måste vi separera dem för att ha den minsta chans att få sova. Jag är inte det minsta road av situationen, men det är ju kul att i alla fall någon verkar vara det.
Just nu går jag mest i väntans tider. Stugan är bokad och förhoppningarna stora på att det ska finnas skapligt med ripa i fjällvärlden i år. Det börjar kännas som att världen har ställt in sig på våran köksklocka eftersom batteriet i den är slut och den har stannat på 11.05 . Men mitt i denna väntan så hittar jag i alla fall lite tid att vara ute på Bondön och leta orre. Eftersom orrarna verkar vara en utrotad art i både roknäs och stugan får man leta sig till markerna där det finns gott om fågel istället. Faktiskt har jag nog aldrig sett så mkt fågel på Bondön som just i år.
Jag och Görgen begav oss ut på äventyr i lördags för att leta lite fågel i björkskogen på ön. Det dröjde inte länge innan vi fick syn på en flock och efter en bit försiktig skidåkning så hade vi lyckats skjuta varsin fågel av de 30-tal svarta "bollarna" som satt i björkarna och åt knopp. Man tycker att så många fåglar ska gå att hitta en gång till, men troligtvis fick de nog av den vackra dagen och dök ner i den välisolerande snön.
Med glada miner skidrade vi ändå mot bilen då vi fått det mesta av vad en bra jaktdag kan bjuda på. Vackert väder, älgar som passerade just framför oss, mårdspår som visade att det var läge att sätta ut en fälla, och ett par fåglar i säcken. En perfekt dag att njuta och minnas.
Vackert väder och trevlig jakt. Resultatet lät inte vänta på sig.
Jag har gått runt och oroat mig i snart ett halvår inför praktiken som vi går ut på efter påsk. Helt i onödan visar det sig nu. För nu är det fixat och det är inte vilken praktik som helst! Det blir tekniska i Luleå med en hel del olika arbetsuppgifter. När hon beskrev praktiken för mig idag så lät det mer som en lyxig rundtur av arbetsplatsen än ett jobb. Vi får se om det stämmer eller om det blir ett otrevligt uppvaknande.
Är det någon som vill ha en hund, eller i alla fall låna en? Mira är i denna stund extremt billig. Det verkar vara höglöpen som närmar sig för hon sitter tom och gnyr åt den "elaka polisen" i reprisen av Desperate Housewives. Det är lite av en cirkus här hemma och Johan har svårt att sova om nätterna för hundarna verkar aldrig kunna slå sig till ro. Jag hoppas verkligen att det går över snart!
För er som inte fattade vad som var så speciellt med att Delah och Zelda busade kan ja ju tillägga att Zelda mer eller mindre avskyr Delah. De funkar bra ihop men titt som tätt kommer surterriern fram och då är det bara till att passa sig. Hon är verkligen "lillchefen" och gillar att bossa runt med andra hundar. Hon "talar om för dem" vad de ska göra och lyds det inte så blir det allt liv i luckan. Sist Delah och Zelda busade var en kort tidsperiod när Delah var omkring 4 mån. Det verkar inte bättre än att det är vart annat år som gäller här hemma.
Tanken var att träningen med Delah skulle fortsätta idag men det verkar som om vädret tänker sätta stopp för den planen. Det har varit en hel del studier den senaste tiden och efter den sista tentan igår så har jag nu en hel dags ledighet innan skolan börjar om igen i morgon. Jag tror att det här kommer bli den bästa terminen hitintills då vi äntligen ska börja med avfall och VA-teknik. Sen efter påsk så blir det praktik (om jag lyckas hitta någon vettig). Idag blir det mys framför tvn för att kolla skidor och till det blir det nog en kopp te eller två. Det är trevligt hur det här med sport på söndagar börjar bli lite av en tradition här hemma på söndagar.
Jag har extremt svårt för tjocka hundar och jag vägrar att ha en själv. Jag tycker synd om dem för jag vet ju vart själva problemet sitter. Därför blir det för mig en personlig förolämpning när någon kallar min hund för tjock, även om det är Johan som gör det. Jag erkänner, hon är lite kramgo men jag tycker att det är så svårt att hitta en balans för Delah. Jag har lite svårt att säga när hon är som bäst för rätt vad det är tappar hon all bröstvolym när vikten minskar. Därför ska vi testa något nytt. Vi ska börja med drag fast lite mer på vårt sätt. Jag är inte alls ute efter den där slanka formen utan tanken är att vi ska göra en lite lättare form av WP i hopp om att utvecka bröstpartiet lite mer.
Vi får se hur det går men premiärturen igår var i alla fall inte allt för katastrofal.
I alla fall mer eller mindre. Vi är båda på benen men har svårt att få i oss mat. Johans metabolism är ju ett kapitel i sig och nu efter magsjuka verkar det som om hans stackars lilla mage "krympt" för han har svårt att få i sig vettiga mängder mat. Jag och andra sidan behöver i stort sett bara tänka på mat så blir jag illamående igen. Men nog om det. Vi har väldigt glada hundar här hemma och det känns otroligt skönt för det har ju varit ett par månader av oro och funderingar på om det någon gång skulle bli bra igen. Delah löper ju som bekant men det har varit väldigt konstigt för vi har sett lite bloddroppar här och var i huset vilket inte alls är likt henne då hon är otroligt duktig på att "städa" efter sig. Johan kom igårkväll och visade mig tre papperslappar. Han lyfte en och sa Mira - blod på den, sedan lyfte han den andra och sa Zelda -blod på den med och tillslut den tredje lappen som var Delahs - inget blod på den (fast det var nog bara en tillfällighet). Så nu löper samtliga vovvar och vi får se hur länge som det håller i sig. De har alla olika cykler och när de drar igång varandra så är det ofta som det stannar av för en av dem som sedan börjar löpa ett par månader senare igen. Det var ju precis det som hände när vi parade Mira. Så även om det är jobbigt så kommer det tydligen bra saker ur det hela.
Det skulle bli en vettig helg för oss med jakt och studier. Istället åkte vi på magsjuka och har varit totalt utslagna i sängläge. Konstigt nog var det faktiskt värst för Johan, han som aldrig brukar bli sjuk. Jag tycker däremot väldigt synd om våra hundar då det var en pärs att bara ta sig från sängen till badrummet. Det är en välda tur att de mer eller mindre kan göra ifrån sig på kommando så det behövdes inga superlånga promenader. Idag är det skitväder och ingen av oss har direkt någon ork i kroppen. Till veckan blir det dock ändring för då ska jag ta med mig Delah och inviga mina nya skidor.
Samtliga hundar hemma hos oss fullkomligt älskar snö. Mira rullar runt i den, klättrar upp på snöhögar för att åka kana ner på rygg för dem en stund senare. Zelda är tokig i snöbollar och jagar dem så fort hon får chansen. Det är faktiskt så att om hon går förbi en som ser lovande ut stannar hon, kraffsar lite på den och tittar menande på en. Vi skulle nog kunna vara ute och kasta snöbollar i flera timmar om det var upp till henne. Delah är av ett helt annat slag. Hon gör alla ovan nämnda saker + att hon gör små snödyk. Vi inbillar oss att hon hör någon där under snön för ibland stannar hon och lyssnar medan det vid andra tillfällen går riktigt vilt till.
Vanligtvis så brukar det bli en lång visit hemma hos mina föräldrar som sträcker sig över både jul och nyår. Det här året blev det en betydligt kortare vistelse. Mira tycker att raketer är extremt obehagliga så därför bestämde vi oss för att den här gången fira hemma i vår ensamhet just för att hon skulle slippa obehaget. Det blev en lung och skön kväll utan stress och med en skål i pommac vid tolvslaget.
Innan alla förberedelser inför nyår sattes igång här hemma så tog vi en tur ut till Sjulsmark för att hälsa på. Det är så roligt att få se hur valparna utvecklas och vi uppskattar varje liten bild vi får oavsett kvalité.
Aska med HiFi i bakgrunden och Nelly(?) i förgrunden.
Mätaren har åter igen krypit under -20 graders strecket. Man är ju ganska van vid kylan nu, så de dagar då det faktiskt är lite mildare känns det nästan som det är +grader då man går ut.
Vi har just kommit in i Januari och redan börjar funderingar och längtan efter älgjakt. Sommaren skulle jag gärna hoppa över om det gick och sen bara njuta. Men innan längtan helt inriktar sig mot hösten så väntar ju faktiskt en del fågeljakt. Det är ju framför allt vinterjakten på ripa i fjällvärlden som känns lite speciell. Jag och Ronny åker varje år till fjällen och försöker hitta lite små vita dun. Ripjakten är en jakt där man verkligen får kämpa för att lyckas. Ofta är det omkring -30 då vi skidrar iväg, och med ständigt lutning uppåt så brukar benen få sig några dagars rejäl motion. Om det då även blåser så blir det ibland rejält besvärligt att lyckas med jakten. Men hur kallt det än är, hur mycket det än lutar uppför eller hur trött man är i benen så är det en fantastisk upplevelse som vi absolut inte vill missa.
I lördags åkte jag till stugan för att kolla mårdfällorna och se efter någon orre. Fåglarna lyste med sin frånvaro och fällorna stod tyvärr tomma denna gång, men en liten händelse blev det i alla fall. När jag åkte på mina träskidor så kom tanken att jag skulle åka mot en av de få stugorna för att leta fågel i björkarna där. En lada på gården skulle bli en bra spaningsplats och när jag passerade den så stod jag just öga mot öga med en älgkalv. På 7-8 meter mellan varandra så blev vi nog båda lika förvånade över det oväntade mötet. Kalven fick bråttom iväg till lugnare trakter och jag fortsatte min skidåkning. Resultatet av dagens jakt blev uselt, men fågeljakt hör ju knappast till köttjägarens sysselsättning
Ett gäng renar hade samlats för att ta del av naturens välfyllda skafferi.
Den här var lite mer nyfiken än sina vänner och lät sig gärna fotograferas.
Vi som skriver i den här bloggen heter Johan och Elsa. Just nu lever vi i efterdyningarna av vår första valpkull med jämthunden Juhlinbäckens Asta. Denna blogg handlar om glädjen och utmaningen med att leva med tre hundar.
