Lördag 25/9
Delah hade en lång gårdag då hon sprang över 3 mil bakom en älgko som buktade som en hare. Så tänkte att hon skulle få vila hela lördagen och Mira skulle få ett "dubbelskift".
Jag släppte Mira omkring 7-tiden. Likt en blixt dundrade hon iväg och det dröjde ungefär 10 minuter innan första skallet hördes en knapp kilometer bort. Innan brunst är ju ofta älgarna ganska oroliga, så det gick sakta sakta bortåt för att som vanligt stanna i ett bergfast ståndskall när de kommit in en bit på grannmarken.
En tjur smet ut från ståndskallet och passerade pappa på 270 meter (uppmätt med gps). Det innebar att det troligtvis var en ko eller ko med kalvar som Mira skällde. Efter att älgarna inte rört sig på 4 timmar så provade vi stöta det, men resultatet blev bara att de gick över lillpiteälven och Mira bröt.
På eftermiddagen tänkte jag försöka hitta den där tjuren som smitit iväg. Men efter ca en timme så ringde en annan jägare i laget och sa att han hade skjutit på en kalv som inte föll på skottplatsen. Det var ko med två kalvar och då tänkte jag att det var klokast att använda Mira till eftersöket eftersom hon är den hund i laget med mest erfarenhet. Och dessutom är ju risken större att en unghund eller en oerfaren hund springer efter de friska älgarna.
Efter en timmes väntan och vid första koll så såg man bara en massa blod på skottplatsen, men efter någon meter började det även ligga benbitar. Blodet minskade och efter ca 150 meter såg vi bara massa spår i mossan. Efter spårande släppte jag Mira och hon drog iväg i spåret. Efter att ha följt spåret ungefär 1-1,5 km så blev det ståndskall. Men Mira slutade däremot att skälla efter några minuter men stod kvar på samma ställe enligt pejlen. Då visste jag att älgen var död eftersom mira inte skäller ett enda skall åt dött vilt. Kalven hade förblött av det låga skottet och en lättad skytt tackade Mira för ett bra spårarbete.
Jag släppte Mira omkring 7-tiden. Likt en blixt dundrade hon iväg och det dröjde ungefär 10 minuter innan första skallet hördes en knapp kilometer bort. Innan brunst är ju ofta älgarna ganska oroliga, så det gick sakta sakta bortåt för att som vanligt stanna i ett bergfast ståndskall när de kommit in en bit på grannmarken.
En tjur smet ut från ståndskallet och passerade pappa på 270 meter (uppmätt med gps). Det innebar att det troligtvis var en ko eller ko med kalvar som Mira skällde. Efter att älgarna inte rört sig på 4 timmar så provade vi stöta det, men resultatet blev bara att de gick över lillpiteälven och Mira bröt.
På eftermiddagen tänkte jag försöka hitta den där tjuren som smitit iväg. Men efter ca en timme så ringde en annan jägare i laget och sa att han hade skjutit på en kalv som inte föll på skottplatsen. Det var ko med två kalvar och då tänkte jag att det var klokast att använda Mira till eftersöket eftersom hon är den hund i laget med mest erfarenhet. Och dessutom är ju risken större att en unghund eller en oerfaren hund springer efter de friska älgarna.
Efter en timmes väntan och vid första koll så såg man bara en massa blod på skottplatsen, men efter någon meter började det även ligga benbitar. Blodet minskade och efter ca 150 meter såg vi bara massa spår i mossan. Efter spårande släppte jag Mira och hon drog iväg i spåret. Efter att ha följt spåret ungefär 1-1,5 km så blev det ståndskall. Men Mira slutade däremot att skälla efter några minuter men stod kvar på samma ställe enligt pejlen. Då visste jag att älgen var död eftersom mira inte skäller ett enda skall åt dött vilt. Kalven hade förblött av det låga skottet och en lättad skytt tackade Mira för ett bra spårarbete.
