Juhlinbäckens Asta

Det har varit en mkt lugn och skön påsk för hela vår lilla familj. Det har varit en hel massa korvgrillning ute i stugan och en hel massa matätande. Men vi har inte bara legat i horisontalläge utan vi har även fått tid för både prommenader och cykling. Det är numera full fart på Delah medan Mira mest verkar lida av värmen. Det verkar som om hon lossar ett lager i taget för det lossnade en hel massa sen såg hon riktigt fin ut i pälsen och nu verkar det vara det sista som ryker. Jag har mina misstankar om att hon kommer vara mer strävhårig är terriern innan hon är klar.


Gladast i påsk måste nog ändå ha varit Biggis som fått tjejbesök.



Det har varit väldigt varmt hemma i påsk. Det här kortet tog jag på Zelda när hon och pappa var ute och gick på isen under lördagen. På söndagen var det öppet vatten...

De bra nyheterna bara löser av varandra här hemma. Som ni kanske kommer ihåg så blev Delah diagnostiserad med bronkit under älgjaktsuppehållet. Då fick vi höra att det var en mild form och att det nog skulle gå över efter den 3 veckor långa behandlingen som vi blev ordinerad. Det gick dock inte över utan blev snarare värre och kring jul sattes det in en mer aggressiv behandling, denna gång starkare och 6 veckor lång. Vi inbillade oss att hon sakta blev bättre men att kortisonet hade en allt för negativ inverkan. Normalt är hon en glad, energifylld och social hund. Hon blev istället dämpad och inte alls den hund vi älskar. Hon blev dessutom extremt hungrig och började ta till gamla tricks för att få den mat hon ansåg sig behöva. Det var under den här tiden som hon lärde sig att öppna fodertunnan... Tiden gick och efter att behandlingen var avslutad tyckte vi ändå inte att hon var riktigt frisk även om hon helt klart mådde bättre. I början av februari så beslöt vi oss för att ännu en gång besöka veterinären. Den här gången valde vi att gå till en helt ny veterinär för vi ansåg att det inte fungerade att fortsätta på samma linje. Vi satt närmare en timma och pratade med veterinären. Hon förklarade för oss att bronkit kan vara svårt att bli av med och att det ibland går så långt att det blir kroniskt. Då måste man fortsätta behandla med kortison livet ut, för det finns tydligen ingen annan väl fungerande medicin. Eftersom Delah är en jakthund och man absolut inte ska anstränga sig när man äter kortison stod vi helt plötsligt inför ett hemsk dilemma. Vi fick höra att det går att behandla lokalt med en liknande apparat som man ger små barn astmamedicin med. Delahs framtid kändes helt plötsligt inte lika självklar.

Såhär i efterhand kan jag säga att det lönar sig att som hundägare vara påläst och själv lite av en veterinär. Johan hade hört att det ibland istället för bronkit kan vara halsmandlarna som spökar. Även att tidigare veterinär avfärdat detta så insisterade vi på att den nya veterinären skulle undersöka henne. Sagt och gjort blev det så och halsmandlarna konstaterades vara mer röda än vad som kan anses vara normalt. Så på ett veterinärbesök gick vi från vad vi upplevde som en dödsdom till en 50/50 chans att bli helt återställd. Sagt och gjort, halsmandlarna plockades bort i mitten av februari och under förra veckans återbesök konstaterades det att hon med största sannolikhet är helt frisk och att det var halsmandlarna som varit problemet hela tiden. 

Det här blev ett lite väl långt inlägg så berättelsen om terrier får vi ta en annan dag. Nu ska vi koncentrera oss på påskledigt.

Vi börjar bli riktigt dåliga på det här med att blogga. Idag kan jag i alla fall informera om att jag har tagit mig i kragen och vårstädat hundgården. Det är inte direkt något trevligt jobb för det som göms i tö... ja ni fattar. Nu är det i alla fall gjort och inte tog det lång tid heller men oj så mkt finare det blev. Nu är det bara resten av gården kvar där den största bajshunden av dem alla håller till.

En annan som vårstädar är Delah, fast hon gör det på sig själv. Ibland undrar vi smått om det verkligen är en hund och inte en katt som vi fått oss.

Det går bra nu, men är det inte lite konstigt när praktikanten går sist för dagen? Och då inte för att hon känner att det är dags att gå hem utan helt enkelt för att hon behöver hjälp men det inte finns någon kvar som kan hjälpa...

Imorgon blir det i alla fall något nytt för då ska jag få åka sopbil och det ser jag verkligen fram emot.
Annars så händer det en del positivt på hundfronten men mer om det en annan dag. Nu måste vi nämligen skynda iväg till affären för det blir mer eller mindre släktträff här hemma på lördag med både min och Johans familj.
Ett förhållande känns lite extra seriöst när ens föräldrar käkar middag och umgås. Egentligen är det ju verkligen löjligt med tanke på vilka vi är och hur vi lever...

Jag har aldrig haft ett jobb med fasta arbetstider, 9-5 med lediga helger som följd. Jag Älskar det! Jag hade ingen aning om att det kunde vara så extremt avslappnande att komma hem efter jobber och känna tomhet. Nu har jag inga måsten och framförallt inte skola 24h om dygnet. Däremot har det tagit ett par dagar att vänja sig vid all den här nyvunna tiden. Idag har vi varit effektiva och just i denna stund lagar jag mat medan Johan är ute och cyklar med Delah. Cyklingspremiären blev lite väl tidigt i år för snön ligger fortfarande på marken men stackarna måste ju få ut och röra på sig!

Ni är många som funderar på utställningar till sommaren vilket vi tycker är superkul! För oss som uppfödare känns det ju dessutom lite extra viktigt då det blir som ett litet kvitto på hur man har lyckats med kullen. Men hur det än går i sommar så är ju det viktigaste att ni har en hund som ni trivs med. Sen börjar ju inte den riktiga prövningen förn till hösten. I Sjulsmark så tränas det i alla fall för fullt inför sommarens bravader.


Aska verkar då i alla fall tycka det är roligt det här med att "stå fint".

Nu har vi vart hemma och hälsat på mina föräldrar igen. Den här gången blev det inte Lycksele utan en kopp kaffe uppe i Blaiken istället.
Vi konstaterade rätt snabbt att det har hänt en hel del sedan vi sist sågs.