Juhlinbäckens Asta

Alla hundar kan behöva lite "egentid" med husse eller matte mellan varven. Onsdagar kring 22 har Mira inbokad tid med husse för att titta på jaktlust. Det hjälps inte men jag tycker det är otroligt coolt, roligt och jag kommer nog aldrig tröttna på det.

Vi har varit hemma sedan i torsdags på ett välbehövligt julllov. Mamma och pappa har ju haft hand om Zelda i närmare 2 veckor så det var jätteskönt att få rå om henne igen. Igår på vägen hem tokfyndade vi i Arvidsjaur så nu har vi äntligen fått oss en vettig tv. Av någon anledning har vi alltid dragits med farmors gamla avlagda (2st efter varandra faktiskt).

Delah har dessutom börjat löpa vilket verkligen var på tiden. Nu kommer det bli krig ett par veckor framöver. Delah är iofs extremt duktig på att städa efter sig men även den bästa kan behöva hjälp på traven med ett tikskydd. Detta är något som Delah inte alls gillar utan hon tuggar sönder dem en efter en. Den här gången får vi nog helt enkelt ändra taktik och försöka hålla igång henne så mkt som möjligt. Hon brukar annars gå in i sig själv en hel del under löpen. jag gissar att hon har en hel del ont så då passar ju en långprommis eller två utmärkt.

På Johans jobb är det slutspurt så här innan jul. Han jobbar dubbelt idag och sen går han på ett skift imorgon på morgonen. Ibland fattar jag verkligen inte hur han orkar men jag gissar att det jobbet passar honom rätt så bra.
Här hemma är vi i alla fall i städartagen även om det går lite trögt för jag har fortfarande en hel del julklappar kvar att slå in. Ett tag såg det verkligen bistert ut på julklappsfronten men efter en intensiv måndag och tisdag så är nu alla köpta. Tvättmaskinen går för fullt och granen har jag tom lyckats få upp.



Är jag den enda som har mest julkänsla i november någon vecka inna första advent? Då vill jag verkligen göra allt men Johan säger jämt att jag ska vänta, det är för tidigt. Hur som helst slutar det i alla fall alltid med att inget blir gjort när det väl är dags för det är inte lika roligt när musten gått ur en. Därför blir det som i år och alla andra år att granen fixas i sista stund mest bara för att man ska ha en gran, inte för att man vill. Men nu när den väl står där så börjar de där julkänslorna smyga sig sakta tillbaka. Även om det inte är som det var i slutet av november är det helt ok.

Det bara snöar och snöar hela tiden... sen snöar det lite till. Men all denna snö till trots så har vi det riktigt bra här hemma.

Förra sommaren när vi var i Danmark över en helg så hade vi en vän som passade Delah. När vi kom hem så var hon lite konstig ett par dagar, man skulle kunna säga att hon var låg och rätt deppad. Den här gången var det Signars (Johans pappa) tur att vara hundvakt. Delah är van att vara där och ett stort plus är ju att han har tillgång till hundgård. Mira fick han på köpet denna gång för Delah verkar inte riktigt må bra av att vara ensam. Men även att Signar är världens bästa hundvakt som går många och långa promenader, mysar och ger hundarna mycket uppmärksamhet så var hon superdepp när vi kom hem. Nu kan ju detta bero på medicinering, kommande löp eller något annat men efter ett par dagar så var hon i alla fall som ny igen. Det verkar som om det bara är matte och husse som gäller.

Delah har dock alltid varit lite av min hund vilket ingen är mer förvånad över än jag. Nu när det inte direkt är "ute och gå långa svängar"-väder så "kompenserar" vi det med mycket mys och gos. Om nätterna så sover Delah under sängen men när Johan åker till jobbet så hoppar hon upp i sängen och kryper nära. Där ligger vi ett tag tills jag vaknat och då kramas vi en ganska lång stund innan vi tar på kopplet för en morgonrunda. Efter det går vi in för att äta frukost. Kortison gör ju att hungern ökar och det märks verkligen på Delah. Förutom att hon kommit på nya metoder för att öka sitt matintag så ser hon verkligen lite extra hungrig ut vid matdags. Det är tom så att hon "smackar" lite med tungan mellan varven hon slickar sig runt munnen...

Vårt internet har legat nere sedan i torsdags så det är därför allt har tagit sån tid. Det är egentligen helt sjukt vad handikappad man känner sig utan internet.

Det har vartit en hel del pyssel och knåp inför resan. Det är allt annat än enkelt att lyckas hitta tid för sig själv och varandra när det är jobb, skola, hus&hem samt 3 vovvar med i bilden. Vi lyckades dock klämma in 3 dagar. Fast det var nog snarare så att vi bokade och sen fick resten lösa sig efter vägen.

Vi hade det bra, trevligt och inte alls lika kallt som mormor envisades med att det skulle vara. Men historien om London får ni kanske en annan gång på tu man hand, det är inget som jag vill delge internet.
Lite bilder bjuder jag ändå på.


Johan på Kallax


Oxford Circus

The Thames


London Eye med Big Ben i bakgrunden


Houses of Parliament - Big Ben och the Thames

Nu har vi äntligen kommit hem från London. Det har varit otroligt roligt men det är väldigt skönt att vara hemma igen och kunna sova i sin egen säng. Det är mycket som händer just nu, därav det dåliga bloggandet. Men jag ska försöka ta tag i det i veckan så ni får ta del av allt det roliga som hänt.

I och med att Delah går på kortison så ökar hennes törst och hunger markant. Det är faktiskt så att hon blir mer uppspelt än Zelda när det vankas mat (ingen trodde nog att det kunde vara möjligt). Delah har alltid varit en lurig en, eller som pappar kallar henne - lömsk. Hur som helst... Vi har all hundmat i stapelbara foderbackar inne i en av garderoberma i datarummet. Denna garderob har ingen dörr utan en lamellgardin istället vilket gör att man lätt kommer in och ut. Delah har nu lärt sig att man kan lyfta på locket till foderbacken och äta precis så mycket som man vill. Behöver jag tillägga att vi numera håller datarummet stängt?

En positiv sak med denna nya lärdom är det faktum att hon inte stjäl sånt som egentligen inte är hennes. När hon var liten hade vi en hel del problem med just detta, därav lömskheten för det gick verkligen inte att komma på henne i själva stjälandets stund (hon är/var tyst som en ninja).

Här hemma börjar vi komma igång med julen på allvar. Julsakerna plockas fram någon nu och då men det viktigaste så som julstjärnor och gardiner är ändå på plats. Jag har tjatat om att få pynta julgranen ända sedan innan 1:a advent men Johan vägrar ge med sig. Annars är det som vanligt här hemma innan jul, bortsett från att jag fortfarande är lite krasslig efter förkylningen som Josefin lyckades smitta mig med.
I Johans familj hade man en tradition som gick ut på att man varje 1:a advent (eller var det alla?) fick en sån där wienerbrödsliknande stjärna med plommonfyllning i mitten. Sedan han flyttade hemifrån och ihop med mig har det dock varit lite dåligt på traditionsfronten. Nu har jag däremot planer på att ändra på det. Det är visserligen inte advent men jag slog mig ändå i kast med att försöka baka en sån där stjärn-skapelse. Det skulle visa sig lättare sagt än gjort. Det enda jag hittade i receptväg var en finsk variant som såg extremt torr och tråkig ut. Men en bra kvinna reder sig och plommonfyllda wienerbrödsstjärnor blev det tillslut om än en helt egen variant som antagligen mer ser ut som originalet än smakar som det.


Ogräddad variant

På fredag kommer halva tjocka släkten och till dess har jag bakat pepparkaksmuffins som jag planerar att bjuda pappa på. Däremot gissar jag att en viss Johan kommer hinna äta upp dem innan dess. Det är tur att jag gillar att baka...

Älgjakten i Norrbotten är slut för i år och det är kanske dags att göra en liten utvärdering av hur det har gått.

Om jag börjar med Mira så har hon (precis som de senaste åren) inte gjort mig besviken i skogen och det är nog endast ett par släpp där det inte blivit upptag. Under säsongen har fler hundförare än vanligt klagat på att älgarna inte stått bra utan rusat iväg så fort en hund kommit nära. Jag å andra sidan tycker att det har stått ovanligt bra. Mira har tidigare haft en tendens att kunna vara lite het då hon kommer fram till älgarna och då tryckt iväg dem en bit innan det blivit fast ståndskall. I fjol och i år har det där gått betydligt mkt bättre och ofta är det ståndskall på upptagsplatsen. Sen är det ju faktiskt så att om en älg vill gå iväg då en hund kommer fram så gör den det, oavsett hur hunden jobbar och oavsett om den normalt är en bra älgställare. Hur som helst så är jag nöjd med hur Mira har skött sig och nu får hon vila upp sig under den kyliga vintern.

Delah har ju på grund av sina besvär i luftrören inte alls fått den tid i skogen som jag har velat ge henne.
Det är faktiskt så att efter uppehållet så har hon bara varit i skogen vid 3 tillfällen. Glädjande nog så har hon skött sig otroligt bra de släpp jag gjort med henne och hon verkar ha en riktigt bra förmåga att få älgen att stå på upptagsplatsen. Ska jag vara kritisk så kanske hon ibland har något för många uppehåll i skallet för att vara idealisk, men man lär sig ju rytmen i hundens skall så det är inga större problem. Dock vill jag inte vara för kritisk om det eftersom hon varit sjuk, och då behövt onormalt mkt vätska (och det är ju svårt skälla samtidigt som man dricker). Jag är hur som helst även så nöjd med Delah som en husse kan va. Hon har ett bra sök, bra jaktlust, bra förmåga att hitta älg och ställa dem och dessutom bombsäker i returen. Då rutinen får komma så tror jag att hon kan bli en riktigt bra tik som kan bidra med något fint till rasen.

Nu är ju snön här och just nu då älvar och vattendrag är osäkra så finns det ingen anledning att släppa något mer i år. Undantaget är ju om det blir någon trafikskadad älg som går undan. Det får vi hoppas att vi slipper. Tillsvidare så blir det väl lite fågeljakt och jag har även satt ut några mårdfällor som vi får hoppas ger resultat.