Det är kallt
Mätaren har åter igen krypit under -20 graders strecket. Man är ju ganska van vid kylan nu, så de dagar då det faktiskt är lite mildare känns det nästan som det är +grader då man går ut.
Vi har just kommit in i Januari och redan börjar funderingar och längtan efter älgjakt. Sommaren skulle jag gärna hoppa över om det gick och sen bara njuta. Men innan längtan helt inriktar sig mot hösten så väntar ju faktiskt en del fågeljakt. Det är ju framför allt vinterjakten på ripa i fjällvärlden som känns lite speciell. Jag och Ronny åker varje år till fjällen och försöker hitta lite små vita dun. Ripjakten är en jakt där man verkligen får kämpa för att lyckas. Ofta är det omkring -30 då vi skidrar iväg, och med ständigt lutning uppåt så brukar benen få sig några dagars rejäl motion. Om det då även blåser så blir det ibland rejält besvärligt att lyckas med jakten. Men hur kallt det än är, hur mycket det än lutar uppför eller hur trött man är i benen så är det en fantastisk upplevelse som vi absolut inte vill missa.
I lördags åkte jag till stugan för att kolla mårdfällorna och se efter någon orre. Fåglarna lyste med sin frånvaro och fällorna stod tyvärr tomma denna gång, men en liten händelse blev det i alla fall.
När jag åkte på mina träskidor så kom tanken att jag skulle åka mot en av de få stugorna för att leta fågel i björkarna där. En lada på gården skulle bli en bra spaningsplats och när jag passerade den så stod jag just öga mot öga med en älgkalv. På 7-8 meter mellan varandra så blev vi nog båda lika förvånade över det oväntade mötet. Kalven fick bråttom iväg till lugnare trakter och jag fortsatte min skidåkning. Resultatet av dagens jakt blev uselt, men fågeljakt hör ju knappast till köttjägarens sysselsättning
Ett gäng renar hade samlats för att ta del av naturens välfyllda skafferi.
Den här var lite mer nyfiken än sina vänner och lät sig gärna fotograferas.
Vi har just kommit in i Januari och redan börjar funderingar och längtan efter älgjakt. Sommaren skulle jag gärna hoppa över om det gick och sen bara njuta. Men innan längtan helt inriktar sig mot hösten så väntar ju faktiskt en del fågeljakt. Det är ju framför allt vinterjakten på ripa i fjällvärlden som känns lite speciell. Jag och Ronny åker varje år till fjällen och försöker hitta lite små vita dun. Ripjakten är en jakt där man verkligen får kämpa för att lyckas. Ofta är det omkring -30 då vi skidrar iväg, och med ständigt lutning uppåt så brukar benen få sig några dagars rejäl motion. Om det då även blåser så blir det ibland rejält besvärligt att lyckas med jakten. Men hur kallt det än är, hur mycket det än lutar uppför eller hur trött man är i benen så är det en fantastisk upplevelse som vi absolut inte vill missa.
I lördags åkte jag till stugan för att kolla mårdfällorna och se efter någon orre. Fåglarna lyste med sin frånvaro och fällorna stod tyvärr tomma denna gång, men en liten händelse blev det i alla fall.
När jag åkte på mina träskidor så kom tanken att jag skulle åka mot en av de få stugorna för att leta fågel i björkarna där. En lada på gården skulle bli en bra spaningsplats och när jag passerade den så stod jag just öga mot öga med en älgkalv. På 7-8 meter mellan varandra så blev vi nog båda lika förvånade över det oväntade mötet. Kalven fick bråttom iväg till lugnare trakter och jag fortsatte min skidåkning. Resultatet av dagens jakt blev uselt, men fågeljakt hör ju knappast till köttjägarens sysselsättning
Ett gäng renar hade samlats för att ta del av naturens välfyllda skafferi.
Den här var lite mer nyfiken än sina vänner och lät sig gärna fotograferas.
