Juhlinbäckens Asta

De bra nyheterna bara löser av varandra här hemma. Som ni kanske kommer ihåg så blev Delah diagnostiserad med bronkit under älgjaktsuppehållet. Då fick vi höra att det var en mild form och att det nog skulle gå över efter den 3 veckor långa behandlingen som vi blev ordinerad. Det gick dock inte över utan blev snarare värre och kring jul sattes det in en mer aggressiv behandling, denna gång starkare och 6 veckor lång. Vi inbillade oss att hon sakta blev bättre men att kortisonet hade en allt för negativ inverkan. Normalt är hon en glad, energifylld och social hund. Hon blev istället dämpad och inte alls den hund vi älskar. Hon blev dessutom extremt hungrig och började ta till gamla tricks för att få den mat hon ansåg sig behöva. Det var under den här tiden som hon lärde sig att öppna fodertunnan... Tiden gick och efter att behandlingen var avslutad tyckte vi ändå inte att hon var riktigt frisk även om hon helt klart mådde bättre. I början av februari så beslöt vi oss för att ännu en gång besöka veterinären. Den här gången valde vi att gå till en helt ny veterinär för vi ansåg att det inte fungerade att fortsätta på samma linje. Vi satt närmare en timma och pratade med veterinären. Hon förklarade för oss att bronkit kan vara svårt att bli av med och att det ibland går så långt att det blir kroniskt. Då måste man fortsätta behandla med kortison livet ut, för det finns tydligen ingen annan väl fungerande medicin. Eftersom Delah är en jakthund och man absolut inte ska anstränga sig när man äter kortison stod vi helt plötsligt inför ett hemsk dilemma. Vi fick höra att det går att behandla lokalt med en liknande apparat som man ger små barn astmamedicin med. Delahs framtid kändes helt plötsligt inte lika självklar.

Såhär i efterhand kan jag säga att det lönar sig att som hundägare vara påläst och själv lite av en veterinär. Johan hade hört att det ibland istället för bronkit kan vara halsmandlarna som spökar. Även att tidigare veterinär avfärdat detta så insisterade vi på att den nya veterinären skulle undersöka henne. Sagt och gjort blev det så och halsmandlarna konstaterades vara mer röda än vad som kan anses vara normalt. Så på ett veterinärbesök gick vi från vad vi upplevde som en dödsdom till en 50/50 chans att bli helt återställd. Sagt och gjort, halsmandlarna plockades bort i mitten av februari och under förra veckans återbesök konstaterades det att hon med största sannolikhet är helt frisk och att det var halsmandlarna som varit problemet hela tiden. 

Det här blev ett lite väl långt inlägg så berättelsen om terrier får vi ta en annan dag. Nu ska vi koncentrera oss på påskledigt.