Juhlinbäckens Asta

Tänk att det har gått ett helt år sedan valparna såg världen för första gången.

"Pallen" i hundgården verkar uppskattas en hel del av båda damerna, speciellt nu när det är så pass varmt ute.
Det slog oss för någon dag sedan hur otroligt smarta vi måste varit när vi bestämde vart hundgården skulle stå. Allt som oftast blåser det lite lätt och med skog runt två sidor och ett hundhus som ger skugga på resterande blev det inte så tokigt det där.

Efter en sommar med 5 små lurvtussar boendes i köket så kände vi att det var dags för lite nya tapeter. I början av veckan var vi och beställde tapeter men när vi väl kom hem med dem så var de mer gula än gröna så då blev det till att tänka om. Igår åkte vi till stan och handlade lite till huset. En rullgardin till datarummet så pappa kan sova gott och lite krukor. Vi passade dessutom på att springa förbi färgaffären och där hittade vi en tapet som vi kände att vi kunde leva med. Att den var supernedsatt till 49:- rullen var ju inte direkt något vi klagade över.


Johan var slipmästaren medan jag ansvarade för tapeterna


Några var inte speciellt glada över renoveringen...



Det här är det enda spåret av valpar som finns kvar i köket. Fast om sanningen ska fram är det nog spåret efter Atlas

På hemmafronten är det mest potatismos i huvudet, så virriga är vi. Under veckan jag var borta ringde vår granne och klagade över att Delah tydligen skäller när vi är borta. Stackars grannen hade inte velat stöta sig med oss men det är ju inte lätt för oss att veta vad som händer när vi inte är hemma. Speciellt då med tanke på att hon knappt alls skäller i buren då vi har en chans att höra. Det blev lite pussel med jobb och så men vi försöker i alla fall ta det långsamt och har henne så mkt som möjligt inne när vi är borta. Jag är verkligen positivt överraskad för det har hitintills gått superbra med bara en frigolitkyckling som dödsoffer.

Om ni går in här så kan ni läsa om hur det gick för Aska på hennes premiärutställning.

Elsa är på nå jobbgrejs söderut sen några dagar, så man får ju erkänna att det är lite ensamt här hemma även om det är gas i botten i Delah mest hela tiden.

Medan hon är där och jobbar så fördrev jag helgen i Luleå. Jag anmälde mig tidigare i vår på en jaktledarutbildning så man kanske får lite bättre koll på lagar och regler. Jaktledaren har massor ansvar, så det gäller att veta hur man ska minimera risken att något händer ute i skogen.

Det var en riktigt bra utbildning där man fick svar på det mesta. Det är alltid roligt att lyssna på folk som är vet vad de pratar om. Efter två heldagar där så väntade jobb natten till måndag. Det är rätt så besvärligt då man plötsligt kan jobba natt en eller ett par dagar/vecka. Uppe på nätterna och sömn på förmiddagarna gör att man blir dygnvild. Men man får nog va glad att man får jobba så mkt man gör nu. För till hösten blir det semester :-)

Jaja, imorgon väntar vanligt förmiddagsarbete, och sen ska jag hämta elsa på flyget :) om inte askan ställer till elände.

I helgen går skk nationella av stapeln i Piteå. Vi kommer själva inte ställa ut Delah för pälsen har inte riktigt kommit i uppbyggnad än. Dessutom ska jag flänga runt halva Sverige i veckan (Stockholm, Göteborg och Lund). Johan ska dessutom till Luleå för jaktledarutbildning.

Så som det ser ut nu så ska i alla fall Aska göra sin första insats i ringen. Så nu håller vi tummar och tår för att det går superbra!

Delah börjar bli riktigt duktig på det här med att gömma saker. Kanske lite väl duktig med tanke på hur mkt ett älghorn under mattan kan få en att snubbla...

Under påsken förra året så märkte vi att Zelda hade börjat tappa en hel del hår. Vi kopplade detta då automatiskt till att det var något med fodret och försökte hitta något som fungerade. I maj bestämde vi oss dock för att ta kontakt med en veterinär som specialiserar sig på hud. Sagt och gjort så behövde hon bara ta sig en titt på Zelda och hon hade en teori om att det kunde röra sig om en sjukdom som heter Cushing. Det man gjorde var då att under en hel dag genomförde en sk kortisolhämning. Denna går ut på att man ger en spruta med dexametason vilket är en syntetisk form av kortison. Sedan tar man prover efter 3, 6 och 8 timmar för att se om binjurarna minskar sin egen produktion av kortisol för att "väga upp mot" dexametasonet. Det tredje provet visade 132.8nmol/l (ska ligga under 40nmol/l) och man kunde sammanfattningsvis konstatera att hon hade sjukdomen.

Zeldas Cushing beror troligtvis på att det sitter en liten godartad tumör i hjärnan vid hypofysen som "sätter den ur balans" så att den skickar fel signaler till binjurarna som i sin tur producerar för mkt kortison.

Några symptom för Cushing:

• Ökad törst
• Ökad urinering och svårt att hålla tätt
• Ökad aptit och bukförstoring
• Leversvikt
• Sockersjuka
• Håravfall
• Tunn hud
• Ökad pigmentering av huden
• Uttunning och muskler och svaghet
• Trötthet
• Ökad infektionsrisk

Vi upptäckte antagligen sjudomen väldigt tidigt och än så länge märker vi bara av symptomen som har med huden att göra (håravfall, tunn hud och pigmentering) samt att hon lättare får hudinfektioner. Detta leder till att vi varje tisdag duschar henne med ett desinficerande schampo (pyoderm).





Detta är inte alls så opopulärt som det ser ut utan fungerar faktiskt riktigt bra så länge som man duschar henne i riktigt varmt vatten.

Det har varit ett väldigt jobbigt år och någonstans har vi känt oss tvungna att fatta ett beslut om hur vi ska göra den dag man måste sätta in en medicin (vår veterinär rekommenderar Vetoryl). Efter senaste veterinärbesöket kändes det dock mkt bättre för hon är tydligen nästan oförskämt pigg och upplevs inte alls som en hund med Cushing. Det är inte ens säkert att vi kommer behöva sätta in medicin alls utan hon kan komma att leva ett normalt hundliv trots sjukdomen.

Till sommaren fyller Zelda 8 år och att människor som inte känner oss eller henne gissar på att hon är omkring 4 år tycker jag säger en hel del om hennes allmäntillstånd.

Jag gillar inte att ha fel och kan ibland ha lite svårt för att erkänna det så njut pappa.

Du har rätt, hon är nog en liten tiger ändå. På mer än ett sätt...

Det brukar ju heta att "även solen har sina fläckar" men i vårt fall är det nog mer tal om att solen ibland lyser. I vår umgängeskrets är vi inte direkt kända som de mest produktiva. Även om det händer en del så rör det sig mer om dvala och sen ett superil där allt händer. Jag tror mig uppleva att vi är i ett sådant just nu. I veckan har det nämligen hänt en del ute i hundgården.



Johan har byggt en ny plattform till hundarna men medan Mira älskar att sitta på den verkar Delah inte vara lika övertygad.



Tro det eller ej men efter (håll i er) närmare 3 år har hundhuset äntligen fått sig en ytterdörr. Som jag tom har hunnit måla!!!



Nu är det bara lite omflyttning av grus kvar så ser det inte så pjåkigt ut. Nästa projekt blir att lägga en liten stengång på Viramattan och konstruera en bro. Vi får se hur många år det tar...

Under veckan gör man vad man kan för att hålla sig flytande. Man stiger upp, kommer till jobbet i tid och gör där det man ska. Sen kommer man hem, äter, pysslar med hundarna och sen går man och lägger sig. I fredags var dock ett undantag för Zelda fick följa med på jobbet vilket jag tror var uppskattat av både vovven och arbetskollegorna. Ja och på lördagarna så är det lite som att gå in i en vägg för då slappar man bara, kanske går på stan en sväng men mest så tar man det bara lugnt. Det är faktiskt på söndagarna allt händer här hemma. Direkt vi vaknade i morse så tog vi en cykeltur med Delah och Mira vilket var riktigt skönt. Mira har inte en suck när det gäller att hänga med i Delahs tempo, hon är precis som en travhäst, både till teknik och fart. Sen har jag plågat altanen med högtryckstvätten men det gick lite si och så med det. Nu ska jag sätta igång en tvätt och sen blir det till att baka bröd för den kommande veckans behov.

Vad gör ni idag?

Jo, igår var vi ju på stan och då hittade vi ett jaktspel vid namn "Hunting Unlimited". Johan får återkomma med en recension men det verkar i alla fall som om han tycker om det.

Det har varit en mkt lugn och skön påsk för hela vår lilla familj. Det har varit en hel massa korvgrillning ute i stugan och en hel massa matätande. Men vi har inte bara legat i horisontalläge utan vi har även fått tid för både prommenader och cykling. Det är numera full fart på Delah medan Mira mest verkar lida av värmen. Det verkar som om hon lossar ett lager i taget för det lossnade en hel massa sen såg hon riktigt fin ut i pälsen och nu verkar det vara det sista som ryker. Jag har mina misstankar om att hon kommer vara mer strävhårig är terriern innan hon är klar.


Gladast i påsk måste nog ändå ha varit Biggis som fått tjejbesök.



Det har varit väldigt varmt hemma i påsk. Det här kortet tog jag på Zelda när hon och pappa var ute och gick på isen under lördagen. På söndagen var det öppet vatten...

De bra nyheterna bara löser av varandra här hemma. Som ni kanske kommer ihåg så blev Delah diagnostiserad med bronkit under älgjaktsuppehållet. Då fick vi höra att det var en mild form och att det nog skulle gå över efter den 3 veckor långa behandlingen som vi blev ordinerad. Det gick dock inte över utan blev snarare värre och kring jul sattes det in en mer aggressiv behandling, denna gång starkare och 6 veckor lång. Vi inbillade oss att hon sakta blev bättre men att kortisonet hade en allt för negativ inverkan. Normalt är hon en glad, energifylld och social hund. Hon blev istället dämpad och inte alls den hund vi älskar. Hon blev dessutom extremt hungrig och började ta till gamla tricks för att få den mat hon ansåg sig behöva. Det var under den här tiden som hon lärde sig att öppna fodertunnan... Tiden gick och efter att behandlingen var avslutad tyckte vi ändå inte att hon var riktigt frisk även om hon helt klart mådde bättre. I början av februari så beslöt vi oss för att ännu en gång besöka veterinären. Den här gången valde vi att gå till en helt ny veterinär för vi ansåg att det inte fungerade att fortsätta på samma linje. Vi satt närmare en timma och pratade med veterinären. Hon förklarade för oss att bronkit kan vara svårt att bli av med och att det ibland går så långt att det blir kroniskt. Då måste man fortsätta behandla med kortison livet ut, för det finns tydligen ingen annan väl fungerande medicin. Eftersom Delah är en jakthund och man absolut inte ska anstränga sig när man äter kortison stod vi helt plötsligt inför ett hemsk dilemma. Vi fick höra att det går att behandla lokalt med en liknande apparat som man ger små barn astmamedicin med. Delahs framtid kändes helt plötsligt inte lika självklar.

Såhär i efterhand kan jag säga att det lönar sig att som hundägare vara påläst och själv lite av en veterinär. Johan hade hört att det ibland istället för bronkit kan vara halsmandlarna som spökar. Även att tidigare veterinär avfärdat detta så insisterade vi på att den nya veterinären skulle undersöka henne. Sagt och gjort blev det så och halsmandlarna konstaterades vara mer röda än vad som kan anses vara normalt. Så på ett veterinärbesök gick vi från vad vi upplevde som en dödsdom till en 50/50 chans att bli helt återställd. Sagt och gjort, halsmandlarna plockades bort i mitten av februari och under förra veckans återbesök konstaterades det att hon med största sannolikhet är helt frisk och att det var halsmandlarna som varit problemet hela tiden. 

Det här blev ett lite väl långt inlägg så berättelsen om terrier får vi ta en annan dag. Nu ska vi koncentrera oss på påskledigt.

Vi börjar bli riktigt dåliga på det här med att blogga. Idag kan jag i alla fall informera om att jag har tagit mig i kragen och vårstädat hundgården. Det är inte direkt något trevligt jobb för det som göms i tö... ja ni fattar. Nu är det i alla fall gjort och inte tog det lång tid heller men oj så mkt finare det blev. Nu är det bara resten av gården kvar där den största bajshunden av dem alla håller till.

En annan som vårstädar är Delah, fast hon gör det på sig själv. Ibland undrar vi smått om det verkligen är en hund och inte en katt som vi fått oss.

Det går bra nu, men är det inte lite konstigt när praktikanten går sist för dagen? Och då inte för att hon känner att det är dags att gå hem utan helt enkelt för att hon behöver hjälp men det inte finns någon kvar som kan hjälpa...

Imorgon blir det i alla fall något nytt för då ska jag få åka sopbil och det ser jag verkligen fram emot.
Annars så händer det en del positivt på hundfronten men mer om det en annan dag. Nu måste vi nämligen skynda iväg till affären för det blir mer eller mindre släktträff här hemma på lördag med både min och Johans familj.
Ett förhållande känns lite extra seriöst när ens föräldrar käkar middag och umgås. Egentligen är det ju verkligen löjligt med tanke på vilka vi är och hur vi lever...

Jag har aldrig haft ett jobb med fasta arbetstider, 9-5 med lediga helger som följd. Jag Älskar det! Jag hade ingen aning om att det kunde vara så extremt avslappnande att komma hem efter jobber och känna tomhet. Nu har jag inga måsten och framförallt inte skola 24h om dygnet. Däremot har det tagit ett par dagar att vänja sig vid all den här nyvunna tiden. Idag har vi varit effektiva och just i denna stund lagar jag mat medan Johan är ute och cyklar med Delah. Cyklingspremiären blev lite väl tidigt i år för snön ligger fortfarande på marken men stackarna måste ju få ut och röra på sig!

Jag gissar på att de flesta av er är mer intresserad av vad som händer med "valparna" än med oss. För att göra det lite enklare för er har varje "valp" fått en egen kategori där ni kan se alla inlägg som skrivits om respektive hund sedan de flyttat härifrån. Det kan hända att jag missat något inlägg men då är det bara att hojta till. Jag tycker personligen det är riktigt kul när man kan följa varje "valps" utveckling utan att måsta klicka runt en massa.

I söndags gjorde vi det bästa på mkt länge. Vi gick på hockey! En tjej i min klass är tillsammans med en av killarna i Luleå HF så nu i slutspelstider blir det en hel del hockeysnack. Jag kan väl inte direkt påstå att jag någonsin varit ett speciellt stort hockeyfan men då man umgås med insatta människor är det lätt att själv också bli det. Hur som haver stod vi i alla fall mitt i klacken och skrek. Jag kunde inte i min vildaste fantasi föreställa mig det adrenalinpåslag som man faktiskt får. När det sedan blev förlängning hade jag jätteont i magen. I måndags såg vi första semin hemma i soffan men ikväll har jag inte tid för jag har tenta imorrn. Dock kan jag inte påstå att jag missar något eftersom Johan går på högvarv ute i vardagsrummet och ständigt håller mig uppdaterad med glädjevrål och ibland med lite mer ovårdade kommentarer.

Annars händer det inte så mkt här hemma. Det är farligt halkigt ("bryta lårbenshalsen-varning") ute och svårt att motionera hundarna igen. Isen börjar dessutom smälta så det är en del "flövatten" och inte alls speciellt trevligt där ute. Delah har dessutom gått och blivit lite väl skendräktig så jag hade velat dra ner drastiskt på maten en dag eller två samt tokmotionera henne för att få bort det men jag antar att vi får nöja oss med matminskning och hoppas att det hjälper. Jag känner mig som världens elakaste som låter henne vara hungrig men jag vet ju att alternativet inte alls är att föredra så det är bara till att bita ihop.